Fel sida om staketet
Har idag beskådat 1000-tals personer springa stockholm marathon. Vissa med mindre plågat ansiktsutrryck än andra. Jag liksom många andra åskådare kollade på när eliten kom in på norr mälarstrand efter att ha sprungit drygt 8-9 km. Sedan kom resten. Vilka kämpar! Vi som stod där vid sidan av hejade och klappade, vi ville egentligen vara en av dom. En av dom som kämpar och sliter. Men där stod vi, som fånar, avundsjuka för att vi inte lyckats träna något det här året heller men vi är ändå ganska nöjda över att stå på "fel" sida om staketet.
Tog sedan en promenad runt stan för att drygt 1.5 h senare vid odengatan se upploppet 2 km innan målgång. Det var fantastiskt att se hur lätt de sprang trots att de redan sprungit 4 mil. Sedan kom Isabella som första kvinna och då kom tårarna också! Jag hade sett henne ligga i täten på norr mälarstrand och att hon lyckas hålla ihop det ända till slutet är fantastiskt bra gjort! Tårarna kommer förresten för det minsta nu, det är den tiden i månaden...
Det är häftigt att se eliten springa ett så här långt lopp utan att se trötta ut men vad som är en riktig inspiration är motionslöparna, de äldre, eller de funktionshindrade. Jag blir varm i hjärtat när jag ser sådant.
Om 8 dagar är det min tur. I form av superior race. Det kommer ju gå åt skogen men det kommer bli skoj ändå! Är sugen på att anmäla mig till fler lopp framöver, bland annat midnattsloppet och söder runt. Och eventuellt Stockholm Marathon 2015. Tror dock inte jag förstår hur långt det egentligen är men det kanske är lika bra...
