En overklig känsla.
42 dagar kvar. En overklig känsla. Även om jag känner den lilla rumla runt där inne varje dag så är känslan att den kommer ligga där inne i tryggheten för alltid. Och jag kommer för alltid vara som en uppblåst ballong. Såg ett naturprogram om sälar och pingviner igår. Igenkänningsfaktorn var hög. Kroppsformen, rörelsemönstret, den trötta blicken. ALLT var på pricken likt. Känns skrämmande att den snart kommer ligga på mitt bröst...
Tänkte mig att min uppsats skulle vara klar förra fredagen. Så blev alltså inte fallet. Och jag har fortfarande mycket kvar att göra. Måste korta ned det, REJÄLT. Lättare sagt än gjort, för vad ska jag ta bort?? Allt känns relevant. Frågade därför handledaren. Som återigen inte kunde ge ett vettigt svar. Nåväl. Det får bli som det blir. När litteraturen inte finns, är det svårt att få ett optimalt resultat. Får bara hoppas på godkänt (mina ambitioner sträcker sig inte längre än så när jag mår som jag mår), längtar bort från skolbänken och mot ett 8-17 kneg. Drömmen!